Friday night!
Eftersom jag ändå inte har något att göra, inget sällskap whatsoever förutom katten, så kan jag lika gärna skriva några rader här tänkte jag. Ingen aning om vad jag ska skriva om men hittade en bild så lägger in den nu. Och några andra=)
Det här var sommaren 2007. Vi i Dalalaget var inne på vårat tredje år tillsammans. Vi hade fruktansvärt kul tillsammans hela tiden, och när vi spelade, drog alla åt samma håll och vi hjälptes åt. Det ledde till en hel del saker. Många fick chansen att spela för landslaget ur våran trupp. I Cup Kommunal så slog vi ut Stockholm i kvartsfinalen med 3-0. Bara sådär. 3-0!!!!!!! Jag fick även göra ett av målen, vilket såklart var sjukt kul. Sen gick vi till semifinal. Vi vann den med. 2-0 blev det. Vi laddade för finalen mot nåt landskap som började på väst. Vi går in, sliter, kämpar som ett riktigt grymt lag gör, satte 1-0 och vann matchen med det. Den känslan jag kände då kan ingen ta ifrån mig, och jag kommer heller aldrig att glömma den. Jag fick även äran att vara lagkapten för vårt lag under de här tre åren. När jag fick gå fram och höja bucklan så var det underbart. Kunde inte bli bättre, inte på något sätt. That was like the moment. We were crying, hugging each other. Allt var så kul. Vi hade den bästa hejarklacken av alla lag, hördes mest under alla matcher. Kommer aldrig glömma hur Olivias pappa överröstade hela, verkligen HELA folkmassan som var där uppe i Bollnästrakten och kollade.
Dags för finalen
Nice.
Ciaooooooooooooo
Det här var sommaren 2007. Vi i Dalalaget var inne på vårat tredje år tillsammans. Vi hade fruktansvärt kul tillsammans hela tiden, och när vi spelade, drog alla åt samma håll och vi hjälptes åt. Det ledde till en hel del saker. Många fick chansen att spela för landslaget ur våran trupp. I Cup Kommunal så slog vi ut Stockholm i kvartsfinalen med 3-0. Bara sådär. 3-0!!!!!!! Jag fick även göra ett av målen, vilket såklart var sjukt kul. Sen gick vi till semifinal. Vi vann den med. 2-0 blev det. Vi laddade för finalen mot nåt landskap som började på väst. Vi går in, sliter, kämpar som ett riktigt grymt lag gör, satte 1-0 och vann matchen med det. Den känslan jag kände då kan ingen ta ifrån mig, och jag kommer heller aldrig att glömma den. Jag fick även äran att vara lagkapten för vårt lag under de här tre åren. När jag fick gå fram och höja bucklan så var det underbart. Kunde inte bli bättre, inte på något sätt. That was like the moment. We were crying, hugging each other. Allt var så kul. Vi hade den bästa hejarklacken av alla lag, hördes mest under alla matcher. Kommer aldrig glömma hur Olivias pappa överröstade hela, verkligen HELA folkmassan som var där uppe i Bollnästrakten och kollade.
Dags för finalen
Nice.
Ciaooooooooooooo
Kommentarer
Trackback
